Skatter och marknad

1998-06-15 Åter till hemsida

(Detta är en replik på Dagens Nyheters ledare den 17 maj 1998. Ej publicerad på grund av "utrymmesskäl". )

Varannan konsument får sin försörjning via skattemedel. Denne är antingen offentligt anställd, pensionär, arbetslös eller får något slags bidrag. Varannan krona som en sjuksköterska eller en lärare får i lön tillfaller näringslivet (den privata sektorn) genom privat konsumtion.

Dagens Nyheters ledare från den 17 maj säger: "För varje enskild utgift, för varje enskilt konto bland de statliga och kommunala anslagsposterna bör man varje år ställa sig frågan: Är denna utgift nödvändig? Måste den i så fall vara skattefinansierad? Är nyttan av utgiften så stor att den motiverar kostnaden som är förenad med skatteuttaget för den?".

DN ser den offentliga verksamheten som konsumtion och skatterna som utgifter. För att konsumera så måste man producera. Den offentliga produktionen sköts av alla offentligt anställda som får sin lön från skattemedel. De offentligt anställda har utgifter för mat, bostad och annan konsumtion och betalar sin del av våra skatter.

DN verkar tro att skattepengarna försvinner ut i tomma intet. Det är i själva verket så att hälften av alla skattepengar kommer tillbaka som efterfrågan på den av DN hyllade marknaden. Om man skulle minska skatteuttaget så skulle efterfrågan från de offentligt försörjda minska i motsvarande grad.

Man kan se samhällets pengaflöde som två kretslopp, ett kretslopp som håller igång den privata produktionen och ett annat kretslopp som sköter den offentliga produktionen (skolor, vård, rättsväsen, försvar etc). Båda kretsloppen är viktiga och lika berättigade. Att minska på det ena kretsloppet behöver inte medföra att det andra kretsloppet ökar. Det privata kretsloppet kan dock öka om man t.ex. betalar skolor eller köper vård privat från privata utförare i stället för att låta det vara en offentlig angelägenhet. Man kan fråga sig vad man vunnit på bytet.

I stället för att sätta privat och offentlig sektor i motsats till varandra så kan man se dem som samverkande delar. Det är en allmänt spridd åsikt bland ekonomer att om den privata sektorn ökar så kan även den offentliga sektorn tillåtas öka genom att katteintäkterna ökar. Det är inte lika accepterat att det också kan vara tvärt om, en ökning av den offentliga sektorn kan öka efterfrågan från den privata sektorn som då stimuleras att växa.

En annan men viktig fråga är hur mycket olika slags produktion och konsumtion bör öka. Ökande produktion medför ökande uttag av naturresurser och ökande miljöbelastning. I längden är det inte hållbart. Man bör också fråga sig vilka behov vi har och producera det som vi är i störst behov av. Vård är inte lika miljöbelastande som produktion av bilar. Om vi behöver vård, varför ska vi då först öka produktionen av bilar för att i ett senare skede få ökade skatteintäkter till vården?

Problemet består inte i skattekvotens storlek så länge som alla är villiga att betala sin andel av skatterna. Det blir problem när vissa företag eller privatpersoner försöker att undgå att betala skatt. Ju högre skattekvot, desto mer finns att tjäna för den som behåller hela inkomsten för sin egen privata konsumtion. Man kan ju fundera över vad som skulle hända om alla löntagare skulle göra lika dant.

Sedan är det ett annat problem att marginaleffekterna kan bli för höga så att det inte lönar sig rent privatekonomiskt att arbeta. Det gäller inte minst lågavlönade som har marginaleffekter på bostadsbidrag, dagisavgifter, socialbidrag, arbetslöshetsunderstöd etc. Det problemet bör beaktas, på något sätt bör man samla alla marginaleffekter till ett ställe i systemet så att man inte får ackumulativa effekter. Man kan vända på resonemanget och säga att det är bra att marginaleffekterna är höga när man mister jobbet, det blir ju inte så stort avbräck som det annars skulle bli.