Skatterna gagnar alla

(Publicerad i Östgöta Correspondenten 1997-08-19)

Det pågår en kampanj för sänkta skatter. Lars Leijonborg pläderade på folkpartiets landsmöte för sänkta skatter på arbete, kapital och sparande. Bo Lundgren, moderaternas finansexpert, håller med och mer därtill. Till och med socialdemokraternas skatteminister Thomas Östros säger sig vilja sänka skatterna.

Man talar om de positiva effekterna av sänkt skatt utan att närmare reflektera över hur skatter fungerar rent ekonomiskt.

Skatter används till att finansiera vår offentliga (gemensamma) sektor vars huvuduppgift består i att tillhandahålla utbildning, sjukvård, åldringsvård, barnomsorg, vägar, polis, förvaltning etc. Utan skattefinansiering skulle en stor del av dessa arbetsuppgifter inte bli utförda. Endast de mer välbeställda skulle kunna köpa dessa tjänster privat.

Gör tankeexperimentet att skatterna sänktes till 70 procennt av nuvarande nivå. En första tanke är då att vi måste minska den offentliga sektorn till 70 procent av nuvarande omfattning. Det blir inte så. Varje avskedad sjuksköterska minskar bara samhällets utgifter med högst 30 procent av dennas lön. De resterande 70 procenten går åt till arbetslöshetsersättning. En sänkning av skatterna till 70 procent av nuvarande nivå innebär att alla som jobbar inom offentlig sektor blir arbetslösa och hela skatteuttaget kommer att gå åt till arbetslöshetsunderstöd utan att någon offentlig service över huvud taget kommer att bli utförd.

Skatterna minskar inte samhällets resurser, tvärtom så utgör skattepengarna en resurs som läggs ovanpå de pengar som används för privat konsumtion.

En del ekonomer hävdar att höjda skatter minskar köpkraften. Så är inte fallet, de skattemedel som går åt för att driva den offentliga sektorn går till löner som blir köpkraft för offentligt anställda. En del går till inköp från privat sektor och ökar efterfrågan på varor och tjänster från densamma.

Man måste skilja på hur skatterna påverkar en enskild person eller ett enskilt företag och hur de påverkar hela samhället. En enskild person upplever naturligtvis en skatthöjning som en minskning av köpkraft. Det är skillnad om fyra miljoner löntagare samtidigt får höjd skatt. Genom att skatt så småningom blir löner får de fyra miljonerna löntagare tillsammans lika stor bruttolönehöjning som ökningen av skatteuttaget. Lön efter skatt påverkas inte för kollektivet.

Orsaken till vårt påstått höga skatteuttag är alla besparingar. Privata företag gör allt för att minska sina lönekostnader. De visar gång på gång att de kan bibehålla eller öka produktionen med färre antal anställda. Behovet av offentlig service minskar däremot inte.

Det tar lika lång tid i dag att undervisa en skolklass 45 minuter som det gjorde för 50 år sedan. Med längre skolgång och kunskapslyft för arbetslösa och anställda inom företagen behövs ännu fler lärare. Dessutom ökar antalet pensionärer och arbetslösa. De samlade utgifterna för den offentliga sektorn kommer såledas att öka och därmed skattekvoten. De pengar som blir kvar för privat konsumtion behöver inte minska.

Det nuvarande Ryssland är ett avskräckande exempel på hur det kan gå när skatteuttaget är för lågt. Skatteintäkterna täcker runt 60 procent av de nödvändiga utgifterna. En total kollaps undviks bara genom att folk jobbar gratis och sedan odlar potatis på sin egen jordlott.

En fortsatt ökning av skattekvoten kan bara undvikas om fler får arbete. Ge alla möjlighet att jobba från 16 års ålder till 67 år. Naturligtvis skall man kunna få högre utbildning och ha en flexibel pensionsålder. Ju fler som arbetar desto färre pensionärer och arbetslösa får vi att försörja via skatter och avgifter. Arbete åt alla kan vi bara få med förkortad daglig arbetstid.

Det resonemang som förts ovan gäller om vi har arbetslöshet. När alla fått arbete och vi har brist på arbetskraft kan man börja tillämpa de traditionella ekonomiska resonemangen om sparande och rationaliseringar.

Lars Olert