Publicerad i Östgöta Correspondenten, Ordet Fritt 1997-04-14
I en tid då till och med statsminister Göran Persson
kan tänka sig att förkorta arbetstiden så kräver
Linköpings kommun att de anställda inom hemtjänsten
ska öka sin arbetstid från 35 eller 37 timmar/vecka
till 40 timmar/vecka. Ove Elf (s), ordförande i produktionsstyrelsen
vill att vi ska förstå helheten: Ett politiskt beslut
i full enighet om att all upphandling ska ske i konkurrens. Linköpings
politiker har alltså medvetet försatt sig i en tvångssituation
så att man tvingas att avskeda sin egen personal och anlita
ett privat företag för att utföra jobbet om de
kan erbjuda ett lägre pris.
Vid valet mellan två utförare (arbetsgivare) måste
man alltså välja den som gör jobbet med minst
personal, lägst lön eller längst daglig arbetstid.
Resultatet blir högre arbetslöshet, större belastning
på personalen och i förlängningen sämre omvårdnad
för de äldre.
Allt detta gör man för att spara pengar i kommunen.
Vad händer då med de som blir arbetslösa? Jo,
de måste få arbetslöshetsunderstöd vilket
belastar statskassan, bostads- och socialbidrag som belastar kommunen
och eventuellt sjukhusvård genom ökad ohälsa som
belastar landstinget. De arbetslösa får klara sig på
lägre inkomst som ger lägre köpkraft i samhället
och alla företag som producerar för privat konsumtion
förlorar marknad.
På det nationella planet sker en liknande utveckling. Företagen
vill att samhället skall bära kostnaderna för företagens
etablering medan de själva tar hem vinsterna. Ericsson har
förmått Norrköpings kommun att investera i bl.a.
en ny civilingenjörsutbildning, delvis skräddarsydd
för Ericssons bransch. Nu vill Ericsson lägga ner fabriken
i Norrköping och flytta produktionen till Scottland.
Våra politiker har på område efter område
frånhänt sig makten över ekonomin. Våra
nationalekonomer verkar inte förstå vad det hela handlar
om. De hoppas på ökad tillväxt och att sänkta
bidrag till arbetslösa skall få dessa att söka
jobb. Hur skall 700 000 arbetssökande få anställning
när det erbjuds på sin höjd 50 000 lediga jobb.
Vi befinner oss inte i en tillfällig lågkonjunktur.
Vi måste inse att det går åt allt mindre arbetskraft
för varuproduktionen och att behovet av arbetskraft fortsätter
att vara högt inom den offentliga sektorn. Vi betalar 700
000 personer för att de skall få en hundraprocentig
arbetstidsförkortning. Att inte utnyttja dessa personer i
huvudsakligen den offentliga produktionen är ett värre
slöseri än något annat.
Ett första steg mot en lösning är att vi delar
på de jobb som vi har i dag. Genom att införa en generell
förkortning av arbetstiden för heltidsanställda
så kan arbetslösa beredas jobb. Det spelar ingen roll
att bara 60-75 procent av de lediga timmarna ersätts med
nyanställningar. För varje arbetslös som får
jobb sparar samhället ungefär 12000 kronor/månad.
Dessa 12000 kronor kan delas upp på tre arbetslösa
som anställs i offentlig sektor. Var och en kan då
förtjäna 4000 + 12000 = 16000 kronor/månad och
göra ett fullvärdigt jobb. De 12000 kronorna i botten
tas från den ersättning som dessa hade som arbetslösa.
Alla parter måste samverka för att en lösning
skall komma till stånd. De anställda måste minska
sin arbetstid med bibehållen timlön. Arbetsgivarna
måste använda de löner som sparas på förkortad
arbetstid till att nyanställa. Stat och kommun måste
anställa för de pengar som dessa sparar genom minskade
kostnader för arbetslösheten. Omedelbar återbetalning
av lån ger inga nya jobb. Budgetsaneringen får ske
på längre sikt. Huvudsaken är att det offentliga
inte ökar sin skuldsättning.
Eventuella kompenserade lönehöjningar får förhandlas
fram fristående från arbetstidsförkortningen.
Om man minskar arbetstiden med en timme per vecka varje år
så hinner löntagarna anpassa sin ekonomi. Den verkliga
uppoffringen för att avskaffa hela arbetslösheten är
i genomsnitt ungefär fem procent lägre reallön
för de som har jobb. De heltidsanställda avstår
mer, de deltidsanställda tjänar på omläggningen
genom att inkomstskatterna kan sänkas på sikt. De arbetslösa
som får jobb ökar sin reallön med ungefär
30 procent.
Man bör inte i första hand satsa på skattefinansierad
ledighet, såsom generellt sänkt pensionsålder
eller lediga år mitt under arbetslivet. Jag ser det som
ett sätt att dela på arbetslösheten. Det är
bättre att satsa skattepengar på riktiga anställningar
så att folk kan försörja sig själva. Detta
gör vi genom att dela på jobben.
Linköpings kommun kan naturligtvis inte införa ett eget
ekonomiskt system. De små stegen bör dock gå
i rätt riktning. Våra riksdagsmän bör verka
för att det offentliga återtar det ekonomiska initiativet
och att de privata företagen tjänar våra intressen.
Lars Olert