Lars Olert Linköping 1996-07-30

Den missförstådda tillväxten

Den senaste debatten i medierna och bland politiker om arbetslösheten har koncentrerat sig på hur vi kan skapa fler jobb och hur vi skall effektivisera arbetsmarknaden. Alla de lösningar som diskuteras kan ha sina förtjänster men de ger alla relativt små resultat. De som säger att ökad tillväxt skall ge fler jobb har inte uppmärksammat det faktum att sedan 1970 har sysselsättningen minskat samtidigt som industriproduktionen ökat. Detta framgår av ett diagram som Lars Ingelstam redovisar i sin bok “Ekonomi för en ny tid“. Hans diagram gäller för 9 OECD länder för tiden 1950 - 1980. Fram till 1965 följdes produktionsökning och sysselsättningsökning åt, 1970 hade ungefär samma sysselsättning som 1965 trots ökad produktionsvolym. Därefter minskar sysselsättningen.

Jag ville undersöka hur sambandet ser ut för Sverige och har i Statistisk årsbok (årgångarna 1986, 1991 och 1996) funnit data som jag sammanställt till vidstående diagram. Det visar sambandet mellan antalet sysselsatta inom industrin i Sverige och produktionsvolymen. Index = 100 för år 1980. Antalet anställda har under perioden minskat från 1.07 miljoner till ung. 0.76 miljoner medan produktionen ökat från index 94 till 128. På vägen har funnits upp och nedgångar, varav den största nedgången i sysselsättningen inträffade från år 1990 och framåt. Mönstret är att en ökning av produktionen ger en svag ökning av antalet anställda. En nedgång i produktionen ger en kraftig nedgång av antalet anställda.

Jag tolkar det som att då försäljningen minskar så drar företagen ner volymen med användande av en befintlig produktionsapparat. Antalet anställda minskar då i motsvarande grad. När efterfrågan senare ökar så är det på grund av konkurrensläget omöjligt att öka produktionen med befintlig produktionsapparat. I stället installeras ny utrustning och byggs modernare fabriker så att efterfrågan kan tillgodoses med befintlig eller marginellt utökad personal, främst högutbildad sådan.

Jag kan exemplifiera förloppet med klipp ur de senaste årens tidningar. Mönsterås bruk investerar 3 miljarder kronor utan att anställa en enda man. Arla investerade för ökad export till övriga EU-länder men lägger nu i stället ner 6 av sina 11 ysterier. Arlas vd Åke Modig får frågan: “Hur går det då med de säkra jobben?“ Han svarar “Jag antar att jobben blir något färre. Men vi minskar inte vår kapacitet.“ Om ett Linköpingsföretag Fundia i Hjulsbro berättas i Östgöta Correspondenten den 5 januari 1996: “Ett gammalt företag som förbereder sig för en ljusnade framtid. ... De senaste åren har produktion och försäljning rört sig uppåt samtidigt som antalet anställda minskat. ... Det kallas ökad effektivitet och är ett måste för att klara en hård internationell konkurrens.“ Nyligen berättas hur Bravikens pappersbruk investerat 2.1 miljarder kronor för att på ett dygn kunna tillverka papper som i en 9 meter bred bana sträcker sig från Norrköping till New York. 150 man nyanställs. Försvinner samma antal på annat håll?

Kan man då ersätta de förlorade jobben med arbeten inom tjänstesektorn? I Svenska Dagbladet 960723 sägs: “Varje nytt industrijobb genererar i snitt tre andra jobb. Vi kan ju inte leva av att kommunicera utan måste tillverka varor som går att exportera. ... De som tror att vi kan fylla upp bortfallet med att sälja tjänster vet nog inte riktigt vad de talar om.“ Artikelförfattarna ser alltså en stark koppling mellan sysselsättning inom industrin och den (privata) tjänstesektorn. Som jag visat ovan så förhåller det sig så att sysselsättningen inom industrin minskar vilket skulle betyda att “basen“ för privata tjänster skulle minska. Tjänstesektorn är för övrigt den sektor som har den största rationaliseringspotentialen, se bara på hur självbetjäningen breder ut sig i form av bankomatkort, telebank, korttankning av bensin, postgiroinbetalningar via brev eller snart direkt via datorförbindelse etc.

Vi kan alltså inte förvänta oss att den arbetsinsats som behövs för att producera vårt behov av varor och tjänster kommer att öka, utan tvärtom. Vi skulle kunna göra samma arbetsinsats och producera lika mycket eller mer varor och tjänster och samtidigt dela på jobben. Då slipper vi också att finansiera lika många arbetslösa via skattemedel. Pengar frigörs för att till viss del kompensera de individuella inkomstbortfallen genom sänkta skatter. De nödvändiga pengarna finns redan någonstans i det ekonomiska systemet, det gäller “bara“ att slussa dem via löner, i stället för via skatter, till de arbetslösa som då kan anställas på nya jobb.



Lars Olert