Sverige blir fattigare och fattigare. Arbetslösheten består, arbetslöshetsersättningar och socialbidrag sänks, det fattas personal på daghem, skolor, sjukhus och i åldringsvården.
Är Sverige så fattigt och är situationen så hopplös? Sverige är inte fattigt. Vi har bara en massa outnyttjade resurser. Vi har en välutrustad produktionsapparat som utan vidare kan producera alla de varor som vi behöver, om vi hade råd att köpa dem. Varför utnyttjas inte alla dessa resurser?
En vanlig uppfattning är att ökad produktion av privata varor och tjänster leder till fler jobb. Detta gällde fram till 1970 för industrin, därefter har antalet anställda minskat trots att industriproduktionen fortsatt att öka. Rationaliseringarna minskar behovet av arbetskraft mycket mer än vad som kan uppvägas av produktionsökningen. Det är inte lika enkelt att minska antalet anställda inom t.ex. undervisning och sjukvård. Med längre skolgång, nästan alla får nu gymnasieutbildning, så behövs fler lärare. Med ökad livslängd ökar behovet av sjukvård. Antalet pensionärer blir fler.
Det är därför som den skattefinansierade delen av ekonomin ökar i förhållande till den privata sektorn. Vår ökade skicklighet i att producera varor med allt färre människor anställda leder paradoxalt nog till att vi får det sämre. Är detta rimligt? Borde vi inte få det bättre när vi blir skickligare på att producera varor?
Man kan se samhället som två ekonomiska kretslopp. Det ena kretsloppet står för den privata varu- och tjänsteproduktionen, det andra kretsloppet står för den offentliga produktionen. Den offentliga produktionen är till största delen skattefinansierad. Också kostnaderna för arbetslösheten betalas via skatter. Pengarna går runt i båda kretsloppen, vi spenderar pengar som betalas ut som löner som vi åter kan spendera etc.
Pengarna från alla hushåll fördelas på
skatter och privat konsumtion. De båda kretsloppen föder
varandra, ökad privat produktion ger ökade skatteintäkter
och ökad offentlig produktion ger ökad total köpkraft.
Om det ena kretsloppet stryps genom besparingar så drabbas
även det andra av inskränkningar.
Vi har under ett antal år fått ett mer ojämlikt samhälle. Därför kommer vissa grupper i samhället att få avstå en del av sin privata konsumtion om vi vill avskaffa arbetslösheten. En minskning av arbetslösheten innebär automatiskt en omfördelning av resurser från de som har arbete till de arbetslösa som får arbete. De som redan har arbete får avstå från inkomst om den dagliga arbetstiden blir kortare eller betala högre skatter för att vi skall kunna betala de arbetslösa som får arbete. De mesta pengarna kommer dock från inbesparade utgifter för arbetslösheten. I stället för att få understöd så får de arbetslösa jobb och tjänar in sin egen lön. Den sammanlagda privata konsumtionen behöver inte minska, det är bara det att en liten del flyttas över till andra människor. Det är snarare troligt att den totala konsumtionen ökar med en jämnare inkomstfördelning. Däremot ökar den offentliga produktionen så mycket som vi någonsin kan önska.
Vad skall vi göra med alla dem som inte behövs i den privata sektorn? Det mest logiska måste vara att minska antalet dagliga timmar för heltidsarbete så mycket att det precis räcker till att producera för allas behov.
Skatternas sammanlagda storlek bestäms av hur många som jobbar i privat sektor i förhållande till det antal som försörjs av den skattefinansierade sektorn.
Jag har gjort beräkningar som tyder på att vi kan avskaffa arbetslösheten genom att minska den dagliga arbetstiden för heltid till mellan sex och sju timmar per dag och samtidigt få utrymme att sänka skatterna på arbete utan att skatten på konsumtion behöver ökas.
Lösningen på problemen med arbetslösheten och ekonomin måste vara anpassad till ett uthålligt samhälle. Vi kan inte hela tiden öka produktionen av råvarukrävande och miljöbelastande varor och tjänster. Våra naturtillgångar är begränsade och miljön tål dessutom inte mer föroreningar. Tjänsteproduktion är inte lika miljöbe-lastande. Om vi sparar på energin, minskar kemikalieanvändningen och ersätter nytill-verkning med reparationer så spar vi i stället miljön. Den ökade tjänsteproduktionen måste dessutom i huvudsak ske inom den offentliga sektorn. Det är där som vi för närvarande har de mest uppenbara behoven.
Lars Olert, Tuvgatan 51, 589 57 Linköping. Tel 013 - 15 10
08.